Det kommer att gå bra!
När jag var 21 år och 9 månader blev jag mamma för första gången. Jag kommer än idag ihåg hur lycklig jag var över min lille bebis. Vilka planer som smiddes i mitt nyblivna mammahuvud. Min son skulle minsann gå ur skolan och läsa på gymnasium, något som jag tyvärr inte hade gjort. Han skulle minsann gå längre än vad jag gjort när det gällde utbildning och jobb. Och jag var den som skulle se till att detta skedde. Jag skulle stötta honom, läsa läxor med honom och se till att han tyckte det skulle vara roligt att lära sig saker.
När han var 3 år fick han diagnosen DAMP. Jag tänkte inte så mycket på det då, han skulle ju fortfarande kunna göra allt det jag planerat för honom. Lite mer tålamodskrävande med ett hyperaktivt barn bara. Det skulle han förmodligen växa ifrån. På den tiden jobbade jag som habiliteringspersonal på ett gruppboende med vuxna autister. Och allt eftersom tiden gick märkte jag att min son hade mera gemensamt med autism än med diagnosen DAMP. Innan han skulle böja första klass gjordes en ny utredning och han fick en ny diagnos....aspergers syndrom.
Hela min tillvaro skakades om och jag fick en chock. Massa tankar for genom mitt huvud och jag började leta likhetstecken mellan min son och de personer som jag jobbade med. Jag hittade flera stycken och det kändes som om alla mina planer helt plötsligt inte var något att hålla kvar vid längre. Jag fick gå till en kurator och prata flera gånger och jag grät mig till sömns flera nätter på rad. Vad skulle det nu bli av min son, var han tvungen att gå i specialklass, kunde han någonsin få ett eget boeende, eller skulle han hamna på ett gruppboende när den tiden kom, skulle han någonsin klara av att ha en flickvän, han som hade så svårt för närhet? Skulle hans jobb bestå av dagcenter, eller kommer han kunna jobba på den "riktiga" arbetsmarknaden? Skulla han få bra kompisar? Ja, frågorna var många och jag fick inga svar. Allt jag hörde var att det kommer att gå bra.
Jag begravde mig i all fakta om aspergers som jag kunde få tag på, jag planerade vardagen med scheman och pictogrambilder. Jag hade ju trots allt mycket gratis från mitt jobb, då vi hade utbildningar regelbundet och vi var på många föreläsningar ang autism och asperger. Jag insåg snart att min son skulle bli vuxen och leva ett ganska normalt (vad nu normalt är) liv, trots sin diagnos. Jag har stöttat, läst läxor och fått honom att tycka att det är roligt att lära sig saker. Han har också lärt mig en massa saker på vägen. Även om han under sin uppväxt, och även idag, har svårt för olika saker, så har han växt upp till en ung man. Han har gått ur grundskola, i vanlig klass. Och han har även varit ute i det "riktiga" arbetslivet. När han var 18 år flyttade han till sin första egna lägenhet. En tvårummare med förstahandskontrakt! Det gick bra!
D har aldrig haft något stort behov av kompisar, men skaffade sig ett eget nätverk av vänner och snart även en flickvän. De träffades för exakt två år och en vecka sen idag. Och i måndags för en vecka sedan, på kanelbullens dag, D och M´s tvåårsdag, när D är 21 år och 9 månader, så föds en liten masarinkille. Till att börja med kom alla frågor tillbaka, alla frågor som jag hade haft när D var liten. Men efter bara en liten stund kom jag på....Det kommer att gå bra!
Till nästa gång, ta hand om er...och varandra.
När han var 3 år fick han diagnosen DAMP. Jag tänkte inte så mycket på det då, han skulle ju fortfarande kunna göra allt det jag planerat för honom. Lite mer tålamodskrävande med ett hyperaktivt barn bara. Det skulle han förmodligen växa ifrån. På den tiden jobbade jag som habiliteringspersonal på ett gruppboende med vuxna autister. Och allt eftersom tiden gick märkte jag att min son hade mera gemensamt med autism än med diagnosen DAMP. Innan han skulle böja första klass gjordes en ny utredning och han fick en ny diagnos....aspergers syndrom.
Hela min tillvaro skakades om och jag fick en chock. Massa tankar for genom mitt huvud och jag började leta likhetstecken mellan min son och de personer som jag jobbade med. Jag hittade flera stycken och det kändes som om alla mina planer helt plötsligt inte var något att hålla kvar vid längre. Jag fick gå till en kurator och prata flera gånger och jag grät mig till sömns flera nätter på rad. Vad skulle det nu bli av min son, var han tvungen att gå i specialklass, kunde han någonsin få ett eget boeende, eller skulle han hamna på ett gruppboende när den tiden kom, skulle han någonsin klara av att ha en flickvän, han som hade så svårt för närhet? Skulle hans jobb bestå av dagcenter, eller kommer han kunna jobba på den "riktiga" arbetsmarknaden? Skulla han få bra kompisar? Ja, frågorna var många och jag fick inga svar. Allt jag hörde var att det kommer att gå bra.
Jag begravde mig i all fakta om aspergers som jag kunde få tag på, jag planerade vardagen med scheman och pictogrambilder. Jag hade ju trots allt mycket gratis från mitt jobb, då vi hade utbildningar regelbundet och vi var på många föreläsningar ang autism och asperger. Jag insåg snart att min son skulle bli vuxen och leva ett ganska normalt (vad nu normalt är) liv, trots sin diagnos. Jag har stöttat, läst läxor och fått honom att tycka att det är roligt att lära sig saker. Han har också lärt mig en massa saker på vägen. Även om han under sin uppväxt, och även idag, har svårt för olika saker, så har han växt upp till en ung man. Han har gått ur grundskola, i vanlig klass. Och han har även varit ute i det "riktiga" arbetslivet. När han var 18 år flyttade han till sin första egna lägenhet. En tvårummare med förstahandskontrakt! Det gick bra!
D har aldrig haft något stort behov av kompisar, men skaffade sig ett eget nätverk av vänner och snart även en flickvän. De träffades för exakt två år och en vecka sen idag. Och i måndags för en vecka sedan, på kanelbullens dag, D och M´s tvåårsdag, när D är 21 år och 9 månader, så föds en liten masarinkille. Till att börja med kom alla frågor tillbaka, alla frågor som jag hade haft när D var liten. Men efter bara en liten stund kom jag på....Det kommer att gå bra!
Till nästa gång, ta hand om er...och varandra.
Kommentarer
Postat av: Anne-Lie
Så fina de är far & son och D ser så glad ut och jag vet att mín dotter älskar D över allt annat och nu har de en egen liten familj. De har gått igenom en massa redan på dessa 2 år och klarat det med hjälp av oss alla. Det kommer att gå bra med så mycket kärlek som det finns runt omkring dem. Orolig är man väl alltid som mamma/mormor/farmor men vi är många som kan hjälpas åt och ge stöttning eller bara "vara". Kram kram
Trackback
