BAJSKUNGEN!
Nu har den lilla familjen varit hemma i nio dagar, och vardagen börjar så smått att falla på plats vad gäller matning, gosande och blöjbyten. Leo gick inte upp i vikt som han skulle i början så M provade att ge tillägg istället, och i måndags hade han gått upp över 200g på bara några dagar! Det visade sig att gossen inte hade rätt sugteknik när det gällde ammningen, men flaskan fixar han galant. Vad jag har förstått så är detta ganska vanligt hos de små masarinerna. Så nu kan vi alla hjälpas åt att mata Leo och det är ju bara för mysigt att sitta med den lille i knät och se vad nöjd han blir efter att ha slukat 100ml Lemolac och efter det rapat som en hel karla karl. Leo har även börjat vara lite mer vaken på dagarna, det är inte bara äta, skita och sova som gäller längre. Även om han är en hejare på att skita...haha Det har både M, D och farmor fått erfara. För enligt Leo finns det inget bättre tillfälle att göra både nr1 och nr2 än när någon tar av honom blöjan. Att kissa i det fria och lägga av en racerbajs rakt på pappas nya vita tröja, det är livet det. Så nu har han fått sitt första smeknamn: Bajskungen!
Det kommer att gå bra!
När jag var 21 år och 9 månader blev jag mamma för första gången. Jag kommer än idag ihåg hur lycklig jag var över min lille bebis. Vilka planer som smiddes i mitt nyblivna mammahuvud. Min son skulle minsann gå ur skolan och läsa på gymnasium, något som jag tyvärr inte hade gjort. Han skulle minsann gå längre än vad jag gjort när det gällde utbildning och jobb. Och jag var den som skulle se till att detta skedde. Jag skulle stötta honom, läsa läxor med honom och se till att han tyckte det skulle vara roligt att lära sig saker.
När han var 3 år fick han diagnosen DAMP. Jag tänkte inte så mycket på det då, han skulle ju fortfarande kunna göra allt det jag planerat för honom. Lite mer tålamodskrävande med ett hyperaktivt barn bara. Det skulle han förmodligen växa ifrån. På den tiden jobbade jag som habiliteringspersonal på ett gruppboende med vuxna autister. Och allt eftersom tiden gick märkte jag att min son hade mera gemensamt med autism än med diagnosen DAMP. Innan han skulle böja första klass gjordes en ny utredning och han fick en ny diagnos....aspergers syndrom.
Hela min tillvaro skakades om och jag fick en chock. Massa tankar for genom mitt huvud och jag började leta likhetstecken mellan min son och de personer som jag jobbade med. Jag hittade flera stycken och det kändes som om alla mina planer helt plötsligt inte var något att hålla kvar vid längre. Jag fick gå till en kurator och prata flera gånger och jag grät mig till sömns flera nätter på rad. Vad skulle det nu bli av min son, var han tvungen att gå i specialklass, kunde han någonsin få ett eget boeende, eller skulle han hamna på ett gruppboende när den tiden kom, skulle han någonsin klara av att ha en flickvän, han som hade så svårt för närhet? Skulle hans jobb bestå av dagcenter, eller kommer han kunna jobba på den "riktiga" arbetsmarknaden? Skulla han få bra kompisar? Ja, frågorna var många och jag fick inga svar. Allt jag hörde var att det kommer att gå bra.
Jag begravde mig i all fakta om aspergers som jag kunde få tag på, jag planerade vardagen med scheman och pictogrambilder. Jag hade ju trots allt mycket gratis från mitt jobb, då vi hade utbildningar regelbundet och vi var på många föreläsningar ang autism och asperger. Jag insåg snart att min son skulle bli vuxen och leva ett ganska normalt (vad nu normalt är) liv, trots sin diagnos. Jag har stöttat, läst läxor och fått honom att tycka att det är roligt att lära sig saker. Han har också lärt mig en massa saker på vägen. Även om han under sin uppväxt, och även idag, har svårt för olika saker, så har han växt upp till en ung man. Han har gått ur grundskola, i vanlig klass. Och han har även varit ute i det "riktiga" arbetslivet. När han var 18 år flyttade han till sin första egna lägenhet. En tvårummare med förstahandskontrakt! Det gick bra!
D har aldrig haft något stort behov av kompisar, men skaffade sig ett eget nätverk av vänner och snart även en flickvän. De träffades för exakt två år och en vecka sen idag. Och i måndags för en vecka sedan, på kanelbullens dag, D och M´s tvåårsdag, när D är 21 år och 9 månader, så föds en liten masarinkille. Till att börja med kom alla frågor tillbaka, alla frågor som jag hade haft när D var liten. Men efter bara en liten stund kom jag på....Det kommer att gå bra!
Till nästa gång, ta hand om er...och varandra.
När han var 3 år fick han diagnosen DAMP. Jag tänkte inte så mycket på det då, han skulle ju fortfarande kunna göra allt det jag planerat för honom. Lite mer tålamodskrävande med ett hyperaktivt barn bara. Det skulle han förmodligen växa ifrån. På den tiden jobbade jag som habiliteringspersonal på ett gruppboende med vuxna autister. Och allt eftersom tiden gick märkte jag att min son hade mera gemensamt med autism än med diagnosen DAMP. Innan han skulle böja första klass gjordes en ny utredning och han fick en ny diagnos....aspergers syndrom.
Hela min tillvaro skakades om och jag fick en chock. Massa tankar for genom mitt huvud och jag började leta likhetstecken mellan min son och de personer som jag jobbade med. Jag hittade flera stycken och det kändes som om alla mina planer helt plötsligt inte var något att hålla kvar vid längre. Jag fick gå till en kurator och prata flera gånger och jag grät mig till sömns flera nätter på rad. Vad skulle det nu bli av min son, var han tvungen att gå i specialklass, kunde han någonsin få ett eget boeende, eller skulle han hamna på ett gruppboende när den tiden kom, skulle han någonsin klara av att ha en flickvän, han som hade så svårt för närhet? Skulle hans jobb bestå av dagcenter, eller kommer han kunna jobba på den "riktiga" arbetsmarknaden? Skulla han få bra kompisar? Ja, frågorna var många och jag fick inga svar. Allt jag hörde var att det kommer att gå bra.
Jag begravde mig i all fakta om aspergers som jag kunde få tag på, jag planerade vardagen med scheman och pictogrambilder. Jag hade ju trots allt mycket gratis från mitt jobb, då vi hade utbildningar regelbundet och vi var på många föreläsningar ang autism och asperger. Jag insåg snart att min son skulle bli vuxen och leva ett ganska normalt (vad nu normalt är) liv, trots sin diagnos. Jag har stöttat, läst läxor och fått honom att tycka att det är roligt att lära sig saker. Han har också lärt mig en massa saker på vägen. Även om han under sin uppväxt, och även idag, har svårt för olika saker, så har han växt upp till en ung man. Han har gått ur grundskola, i vanlig klass. Och han har även varit ute i det "riktiga" arbetslivet. När han var 18 år flyttade han till sin första egna lägenhet. En tvårummare med förstahandskontrakt! Det gick bra!
D har aldrig haft något stort behov av kompisar, men skaffade sig ett eget nätverk av vänner och snart även en flickvän. De träffades för exakt två år och en vecka sen idag. Och i måndags för en vecka sedan, på kanelbullens dag, D och M´s tvåårsdag, när D är 21 år och 9 månader, så föds en liten masarinkille. Till att börja med kom alla frågor tillbaka, alla frågor som jag hade haft när D var liten. Men efter bara en liten stund kom jag på....Det kommer att gå bra!
Till nästa gång, ta hand om er...och varandra.
101010
Det var meningen enligt ultraljudet att Leo skulle komma den 21/10 och sen ändrades det till 17/10.
Jag sa på skoj till sonen och svärdottern, att det hade väl varit kul om han kom 101010.
Det skulle ju göra honom så speciell med ett sådant personnummer.
Tänk vad fel jag hade. Oavsett vilket datum ett barn föds så är det ett speciellt barn.
Det är ett nytt liv, en ny historia, ett oskrivet blad som är unikt.
Och för 6 dagar sen så kom ett nytt liv, en ny historia och ett oskrivet blad till denna värld.
Det är unikt att få vara med om detta, att följa ett nytt liv. Att få vara med och ge detta gossebarn sin egen historia och få hjälpa till att fylla det oskrivna bladet.
Att bli farmor, DET är speciellt!
Tills nästa gång, ta hand om er...och varandra.
Jag sa på skoj till sonen och svärdottern, att det hade väl varit kul om han kom 101010.
Det skulle ju göra honom så speciell med ett sådant personnummer.
Tänk vad fel jag hade. Oavsett vilket datum ett barn föds så är det ett speciellt barn.
Det är ett nytt liv, en ny historia, ett oskrivet blad som är unikt.
Och för 6 dagar sen så kom ett nytt liv, en ny historia och ett oskrivet blad till denna värld.
Det är unikt att få vara med om detta, att följa ett nytt liv. Att få vara med och ge detta gossebarn sin egen historia och få hjälpa till att fylla det oskrivna bladet.
Att bli farmor, DET är speciellt!
Tills nästa gång, ta hand om er...och varandra.
Hej igen!
Nu är det väldigt längesen jag bloggade. Närmare bestämt när min son fick sin far.
Men det har hänt saker sen dess, så nu är det på tiden att jag tar upp bloggandet igen.
Det är nämligen så att min son har blivit far!
Jag har blivit farmor till en jättevacker gosse som heter Leo.
Han föddes den 4/10-10 kl. 14.11
Vägde 2700g och var 48cm lång.
Jag hade den stora äran att få vara med på förlossningen och det var en helt otrolig upplevelse.
Jag tänker tillängna denna blogg åt Leo helt och hållet, då vi har mycket att lära och mycket nytt att få uppleva, då denna gosse har Downs Syndrom.
Jag har arbetat med ungdomar och vuxna som har Downs men aldrig varit med från början.
Just nu plöjer jag allt jag hittar på nätet om Downs Syndrom och ser verkligen fram emot att få följa med på denna spännande resa genom livet, med allt vad det innebär.
Det kommer att bli en hel del bilder och en hel del dagboksanteckningar till att börja med. Jag har ju den stora förmånen att kunna följa Leo´s liv på väldigt nära håll då han kommer att bo här hemma med sin mamma och pappa.
Längtar tills dom kommer hem från bb i nästa vecka.
Nu väntar de på att göra ett ultraljud på Leo´s hjärta och vi håller alla tummar och tår för att det ska vara ok.
Enligt läkaren som lyssnat på hjärtat så verkar det inte vara några problem, men de vill göra ultraljudet för att vara på den säkra sidan.
Skriver mer när jag vet mer.
Så till nästa gång, ta hand om er..... och varandra.
Men det har hänt saker sen dess, så nu är det på tiden att jag tar upp bloggandet igen.
Det är nämligen så att min son har blivit far!
Jag har blivit farmor till en jättevacker gosse som heter Leo.
Han föddes den 4/10-10 kl. 14.11
Vägde 2700g och var 48cm lång.
Jag hade den stora äran att få vara med på förlossningen och det var en helt otrolig upplevelse.
Jag tänker tillängna denna blogg åt Leo helt och hållet, då vi har mycket att lära och mycket nytt att få uppleva, då denna gosse har Downs Syndrom.
Jag har arbetat med ungdomar och vuxna som har Downs men aldrig varit med från början.
Just nu plöjer jag allt jag hittar på nätet om Downs Syndrom och ser verkligen fram emot att få följa med på denna spännande resa genom livet, med allt vad det innebär.
Det kommer att bli en hel del bilder och en hel del dagboksanteckningar till att börja med. Jag har ju den stora förmånen att kunna följa Leo´s liv på väldigt nära håll då han kommer att bo här hemma med sin mamma och pappa.
Längtar tills dom kommer hem från bb i nästa vecka.
Nu väntar de på att göra ett ultraljud på Leo´s hjärta och vi håller alla tummar och tår för att det ska vara ok.
Enligt läkaren som lyssnat på hjärtat så verkar det inte vara några problem, men de vill göra ultraljudet för att vara på den säkra sidan.
Skriver mer när jag vet mer.
Så till nästa gång, ta hand om er..... och varandra.
